Herdestaven
Ett hem för de ensamma
Ofrivillig ensamhet är ett omfattande folkhälsoproblem i Sverige. Enligt Folkhälsomyndighetens data besväras närmare 20 % av ensamhet i Sverige och ännu fler i åldersgruppen 16-29 år. Forskningen visar också att långvarig och ofrivillig ensamhet har en direkt och omfattande negativ inverkan på både den fysiska och psykiska hälsan. Redan i skapelseberättelse konstateras att människan inte mår bra av att vara ensam (1 Mos 2:18, 1:27) utan att vi är skapade för gemenskap. “Ensam är inte stark” utan vi behöver varandra.
Jag var på grubbelcafé på universitet i oktober där det var samtal mellan Lars Nilsson, sekulär humanist och Mats Wahlberg, kristen teolog. Lars trodde inte på något objektiv mening i livet medan Mats gjorde det. Mats sa: “Yttersta Meningen i livet, enligt kristendomen, handlar om kärlek. Gud är kärlek i sig själv. Treenig gud är ett nätverk av relationer som älskar varandra. Syftet är av vi ska dras in i denna kärleksgemenskap. Det är kärleken som ger mening i livet. Det handlar både om kärleken till Gud och till medmänniskan.”
I Psaltaren 68:7 står det: “Gud ger de ensamma ett hem.” Hur ger Gud de ensamma ett hem? Jag tänker dels genom att Gud drar in oss människor i sin kärleksgemenskap. I Guds gemenskap är man aldrig ensam och övergiven även om det ibland skulle upplevas så. Men jag tänker också att Gud ger de ensamma ett hem genom att använda oss som enskilda och församling. Vi får likt Jesus när han gick här på jorden vara med dem som är ofrivilligt ensamma (se t.ex. Luk 15:1-2, 19:1-10) och ge dem en gemenskap. Gud vill använda oss i Vasakyrkan för att ge de ensamma ett hem.
Treenige Gud, som är all gemenskaps källa,
Vi ber till dig för dem som är ensamma.
Väck oss till ansvar och omsorg
så att vi blir tecken för ditt rike.
Din är äran i evighet.
Amen
/Magnus Lind (utdrag av predikan i Vasakyrkan 2026-10-18)