Kategorier
Betraktelse

Att brottas med Gud

Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde.

1 Mos 32:24 (Bibel 2000, © Svenska Bibelsällskapet)

Kommande söndags tema är ”Den kämpande tron”. Jakob stod sedan länge under Guds beskydd (1 Mos 28:13-15), men när vi möter honom här är han ensam och full av dödsångest inför mötet med sin bror Esau, som han bedragit; Jakob räknar med att Esau som hämnd tänker slå ihjäl honom och hela hans familj. I den mörka natten prövas han av en okänd gestalt – Herrens ängel, måhända Herren själv. Och det är ingen ljuv, len och smeksam modersvinge Jakob möter! Snarare, som Anna Greta Wide skriver:

Det som mötte mig då —
inte var det en famn,
inte en borg, en klippa
eller en ankargrund.
Snarast var det en skärva
av en främmande bergart —
ett egensinnigt fragment
med oslipad brottyta,
fullständigt hänsynslös
mot stingsliga sökarfingrar.
Bistert betraktade jag
mina blödande naglar,
tills en kärv andakt inställde sig.
Ty säga vad man vill —
blodet var verkligt.

Anna Greta Wide – Kyrie (1960)

Och trots detta håller Jakob ut. Trots smärta och lidande, trots att han får ett slag som får höften att gå ur led, så klamrar sig Jakob fast.

»Släpp mig«, sade mannen, »dagen gryr!« Men Jakob svarade: »Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.«

1 Mos 32:26 (Bibel 2000, © Svenska Bibelsällskapet)

Vad händer inom oss när den Gud, som vi ständigt tackar och förväntar oss allt gott av, helt plötsligt bjuder motstånd, eller inte längre låter sig finnas? När vi står ensamma, blodet flyter från naglarna och vi haltar fram? När Gud inte låter sig betvingas eller bevekas, utan skakar om oss i grunden med sin obegriplighet?

Jakobs kamp är inte en kamp mot Gud, utan en kamp med Gud. Och för att vi på bästa sätt ska kunna kämpa med Gud, för Gud, behöver vi ständigt nå djupare i vår förståelse såväl av Gud som av oss själva. Gradvis för Gud oss djupare in i insikten om att livet är en kamp, att vår egocentriska strävan är meningslös, att vår självupptagenhet måste dö, och att det enda viktiga är att hålla fast vid Gud, vad som än händer, och söka Guds välsignelse. Det är inte alltid smärtfritt när Gud fostrar och luttrar oss. Men en förenklad, snöpt, endimensionell sockervaddsgud som låter sig dompteras, smickras eller bevekas med vackra böner är inte Gud. Gud är alltid större. Gud motstår alla våra förväntningar, våra föreställningar, våra begränsningar.

Jag hade räknat med dig som en hand
med helighet och fest i min gråa kväll.
I stället kom du, fader, som en brand,
en orosstiftare, en djärv rebell.

Jag räknade med fromma känslors blom,
en vänlig doft av tröst i helig vår.
I stället kom du med en hårdhänt dom,
en väg, en uppgift övermåttan svår.

Jag räknade med obeskrivlig frid,
som skulle lösa hjärtats stela kramp.
Då kom ett orosbud om svärd och strid,
om myteri och oförfärad kamp.

Du ville inte viska evighet till den
som levde alltför långt ifrån.
Du tyckte att min frid var alltför fet.
Den måste krossas av ett mäktigt dån.

Tack, att du nekade mig duvotröst
och andens honungsmilda sunnansus.
Tack, att du tvang mig med en stålblank röst
från mörker till ditt underbara ljus.

Nils Bolander, Stora bönboken

Foto/bild:The Yorck Project (2002) 10.000 Meisterwerke der Malerei (DVD-ROM), distributed by DIRECTMEDIA Publishing GmbH. ISBN: 3936122202., Public Domain, .

Kategorier
Betraktelse

Ett kors av aska

Något jag med min EFS-bakgrund upptäckte med glädje när jag mötte andra delar av kyrkans tradition, var traditionen på askonsdagen. Ett kors tecknat med aska i pannan, med orden uttalade: Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro Evangelium. Askan kommer ofta från palmblad eller videkvistar som använts för att hylla Jesus på palmsöndagen föregående år: de har torkat och sedan eldats upp. 

Kom ihåg att du är stoft… Det låter kanske lite kärvt, men det är ett glädjebud. Nej, vi är inte odödliga gudar. Nej, vi råder inte över liv och död. Det vet vi. Vi är helt enkelt, blott o bart människor. Hoppet, det finns inte i vad vi är, utan i vad och vem Gud är. Evangeliet är att Gud så älskade “…världen, att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv”(Joh 3:16). 

Varför inte göra detta korstecknande på din egen panna, i år? Så får det bli för mig.  

I och med askonsdagen inträder fastan, som är en tid av uppmärksamhet mot Gud. Blicken vänd mot Gud, genom det sätt som du behöver (du vet själv). Detta för att mer och mer överlåta sig själv till den oerhört stora kärlek från Gud, som inte söker sitt eget utan söker dig och mig. Med detta i fokus blir fastan inte något du vill skryta över, men den kommer att ge svallvågor, i form av barmhärtighet mot din nästa, förlåtelse och generositet mot den behövande. En sådan fasta längtar Gud efter. Vi kan läsa om det i en av askonsdagens läsningar, Jes 58:6-9:   

Nej, detta är den fasta jag vill se;

att du lossar orättfärdiga bojor,

sliter sönder okets rep,

befriar de förtryckta,

krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige,

ge hemlösa stackare husrum,

ser du en naken så klä honom,

vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig

och dina sår skall genast läkas. 

Din rättfärdighet skall gå framför dig

och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg. 

Då skall Herren svara när du kallar

när du ropar säger han: “Här är jag”.

Herre,

hjälp mig att denna fastetid förstå 

vad det betyder att offra något 

för att någon annan ska få leva. 

Det som du gjorde. 

För mig. 

För mig utgiven. 

För mig utgjutet. 

Amen.

(Bön ur Bönboken)

Kategorier
Betraktelse

Kyndelsmäss – vad är det?

Att tända ett ljus i kyrkan framstår kanske för oss nutidsmänniskor som något evigt, något vi alltid gjort, men faktum är att det är en relativt ny företeelse. Ljuständningen betraktades förr som en enskild angelägenhet, något man gjorde i anslutning till sin privata andakt. Den nu så välbekanta ljusbäraren, mer eller mindre oumbärlig i en kyrka år 2021, gjorde sitt intåg i Sverige först 1968, i samband med kyrkornas världsråd i Uppsala, då som en minnessymbol för Martin Luther King som skulle ha talat där, men mördades.

På kyndelsmässodagen kunde man förr i tiden ta med sig sina ljus, som alltså skulle användas i den privata andakten, till kyrkan och få dem välsignade. I vår pandemitid är detta förstås inte möjligt, men i Bönboken finns följande bön som vi kan använda:

Med vår längtan efter ljus och värme kommer vi till dig, vår Gud, och ber:

Välsigna de ljus vi bär fram inför dig.

Välsigna det ljus de får sprida.

Tänd hoppets och kärlekens ljus inom mig

och håll mig tätt, tätt till din sida.

Fördriv alla skuggor, gör natten till dag, och hjälp att jag får under färden

ett Kristusljus vara för världen.

Bönboken – tradition och liv, Verbum 2003

Foto/bild:Peo Einemo.