Kategorier
Betraktelse

Kampen mot ondskan

Är ni redo? Under veckan som gick ringde en journalist från tidningen Dagen till mig för att fråga om Vasakyrkan är förberedd på förändrade restriktioner med ett högre antal gudstjänstdeltagare. Jag berättade att vi sannerligen längtar efter den tiden, och att nuet i mångt och mycket handlar om att hantera våra förväntningar.

Förväntanshantering. Kanske är det ett relevant begrepp för den här tiden, men jag tror att det finns ännu bättre användningsområden för det ordet – som under kommande söndags tema: ”Kampen mot ondskan”.

En annan artikel i samma Dagen berättade om sammanblandning mellan förtroende och förlåtelse i kyrkan. Varför finns utrymme för maktmänniskor och maktmissbruk i kyrkan? I artikeln uttrycktes att en av förklaringarna är att vi i kyrkan tränas i att tro och tänka gott om varandra, vilket gör oss sårbarare. Naivitet.

Det låter lovvärt, att tro gott om varandra. Men om det hade varit korrekt hade inte Jesus behövt vandra den plågsamma väg han gjorde, för våra felsteg och synders skull. I en värld som är präglad av syndafallet, ja där våra egna hjärtan är drabbade av syndafallet och där vi dagligen behöver omvändelse och förlåtelse, är det inte någon rimlig förväntanshantering att i allt tro gott om varandra. Vi är visserligen födda på nytt, men lever, som Martin Luther formulerade det, samtidigt som syndare och rättfärdiga: simul iustus et peccator.

Är du redo? Vad förväntar du dig – av dig själv? I troslivet? I den här världen? Vi står alla i en andlig kamp, mellan ont och gott, där den gudomliga segern genom Jesus Kristus död och uppståndelse redan är vunnen, men där kampen samtidigt utkämpas, just nu, mitt i våra liv, i våra hjärtan. Vi inbjuds att kämpa den goda kampen tillsammans med Gud, iklädda Guds vapenrustning.

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. 

Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.

Efesierbrevet 6:10-18

Här kommer ett par frågor till dig att reflektera över: Vad är utmaningarna för kristenheten idag? Var behöver vi särskilt ikläda oss Guds vapenrustning och vara bärare för Guds kraft?

”Kampen mot ondskan” är temat för vår gudstjänst nu på söndagBertil Johansson, tidigare missionsföreståndare för EFS, kommer att predika för oss. Missa inte det!

Kategorier
Betraktelse

Fasteandakt, fredag 26 februari

Under fastetiden direktsänder EFS varje dag en andakt, och på fredagar sänds de från Vasakyrkan. Här är dagens andakt!

Kategorier
Betraktelse

Ökentid

Jag hade ett par kilometers promenad till bussen när jag gick i gymnasiet, för dryga 20 år sedan. Under dessa promenader samlade jag ihop alla tankar inför eller efter dagen. Det var luft och rymd, under mer eller mindre gott om tid. En gång inföll (är nedföll egentligen ett bättre ord?) ett liknande snöoväder som de vi har haft under den här vintern. Jag var trendig tonåring och därmed dåligt klädd och skodd och det gick långsamt på vägen hem från bussen. Men där och då drabbade mig en stark Gudsupplevelse och djup mening. Herren är nära. Att pulsa fram i snöblöta sneakers, i samtal med Gud – det var allt. Det var nog. 

Vi lyckas inte alltid att skapa de här utrymmena i livet, av luft och rymd. Livet rusar på. Men kyrkoårets rytm är en hjälp. Mars månad präglas av fastetiden – en avskalad tid där vi tränar oss i att rikta blicken och uppmärksamheten mot Gud och vår nästa. 

Måhända känns det för dig som att du inte kan skala bort något, för att det redan är så avskalat i denna tid. Om utrymmet och tomheten i tid redan finns, kan vi istället för att skala bort, lägga till. Lägg till något som hjälper dig att komma ihåg Guds nåd och förlåtelse och som hjälper dig att se din medmänniska. Varför inte lägga till en tid för bön under din dag? Kl. 10:00 varje dag förutom söndagar sänds fasteandakter genom EFS (facebook.com/efs.nu). Fredagar sänds andakten från Vasakyrkan. Välkommen att vara med digitalt. 

Jag vill uppmuntra dig till att söka den gemenskap och de kristna sammanhang som är möjliga idag, om än de inte är som vanligt. Var en som är med och bär gemenskapen – i samtidig medvetenhet om att det är Jesus som djupast sett bär. Behovet av gemenskap, mänsklig kontakt och samtal är sannerligen på allvar. Det är ingen lätt tid – nu konfronteras vi med öknen i livet. Vi möter frågor som inte är så enkla att svara på. Vad är det att leva, visst är liv mer än frånvaro av död, vad är rätt att göra för min medmänniska? Var finns ro för våra tankar? Vi behöver inte vara rädda för frågorna, för vi har en Gud som är en klippa, som hör våra böner, som har omsorg om oss och som älskar oss. Vi har löftet från Jesus att vi kan luta oss mot honom och vila våra hjärtan och tankar hos Jesus. Herren är nära. 

Gläd er all­tid i Her­ren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt al­la människor se hur fördrag­sam­ma ni är. Her­ren är nära. Gör er inga be­kym­mer, ut­an när ni åkal­lar och ber, tac­ka då Gud och låt ho­nom få ve­ta al­la era önsk­ning­ar. Då skall Guds frid, som är me­ra värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tan­kar skydd i Kristus Je­sus.

Fil 4:4-7

Guds rika välsignelse över dig! 

Emmeli Karlsson Lundmark, präst och föreståndare

Kategorier
Betraktelse

Att brottas med Gud

Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde.

1 Mos 32:24 (Bibel 2000, © Svenska Bibelsällskapet)

Kommande söndags tema är ”Den kämpande tron”. Jakob stod sedan länge under Guds beskydd (1 Mos 28:13-15), men när vi möter honom här är han ensam och full av dödsångest inför mötet med sin bror Esau, som han bedragit; Jakob räknar med att Esau som hämnd tänker slå ihjäl honom och hela hans familj. I den mörka natten prövas han av en okänd gestalt – Herrens ängel, måhända Herren själv. Och det är ingen ljuv, len och smeksam modersvinge Jakob möter! Snarare, som Anna Greta Wide skriver:

Det som mötte mig då —
inte var det en famn,
inte en borg, en klippa
eller en ankargrund.
Snarast var det en skärva
av en främmande bergart —
ett egensinnigt fragment
med oslipad brottyta,
fullständigt hänsynslös
mot stingsliga sökarfingrar.
Bistert betraktade jag
mina blödande naglar,
tills en kärv andakt inställde sig.
Ty säga vad man vill —
blodet var verkligt.

Anna Greta Wide – Kyrie (1960)

Och trots detta håller Jakob ut. Trots smärta och lidande, trots att han får ett slag som får höften att gå ur led, så klamrar sig Jakob fast.

»Släpp mig«, sade mannen, »dagen gryr!« Men Jakob svarade: »Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.«

1 Mos 32:26 (Bibel 2000, © Svenska Bibelsällskapet)

Vad händer inom oss när den Gud, som vi ständigt tackar och förväntar oss allt gott av, helt plötsligt bjuder motstånd, eller inte längre låter sig finnas? När vi står ensamma, blodet flyter från naglarna och vi haltar fram? När Gud inte låter sig betvingas eller bevekas, utan skakar om oss i grunden med sin obegriplighet?

Jakobs kamp är inte en kamp mot Gud, utan en kamp med Gud. Och för att vi på bästa sätt ska kunna kämpa med Gud, för Gud, behöver vi ständigt nå djupare i vår förståelse såväl av Gud som av oss själva. Gradvis för Gud oss djupare in i insikten om att livet är en kamp, att vår egocentriska strävan är meningslös, att vår självupptagenhet måste dö, och att det enda viktiga är att hålla fast vid Gud, vad som än händer, och söka Guds välsignelse. Det är inte alltid smärtfritt när Gud fostrar och luttrar oss. Men en förenklad, snöpt, endimensionell sockervaddsgud som låter sig dompteras, smickras eller bevekas med vackra böner är inte Gud. Gud är alltid större. Gud motstår alla våra förväntningar, våra föreställningar, våra begränsningar.

Jag hade räknat med dig som en hand
med helighet och fest i min gråa kväll.
I stället kom du, fader, som en brand,
en orosstiftare, en djärv rebell.

Jag räknade med fromma känslors blom,
en vänlig doft av tröst i helig vår.
I stället kom du med en hårdhänt dom,
en väg, en uppgift övermåttan svår.

Jag räknade med obeskrivlig frid,
som skulle lösa hjärtats stela kramp.
Då kom ett orosbud om svärd och strid,
om myteri och oförfärad kamp.

Du ville inte viska evighet till den
som levde alltför långt ifrån.
Du tyckte att min frid var alltför fet.
Den måste krossas av ett mäktigt dån.

Tack, att du nekade mig duvotröst
och andens honungsmilda sunnansus.
Tack, att du tvang mig med en stålblank röst
från mörker till ditt underbara ljus.

Nils Bolander, Stora bönboken

Foto/bild:The Yorck Project (2002) 10.000 Meisterwerke der Malerei (DVD-ROM), distributed by DIRECTMEDIA Publishing GmbH. ISBN: 3936122202., Public Domain, .

Kategorier
Betraktelse

Ett kors av aska

Något jag med min EFS-bakgrund upptäckte med glädje när jag mötte andra delar av kyrkans tradition, var traditionen på askonsdagen. Ett kors tecknat med aska i pannan, med orden uttalade: Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro Evangelium. Askan kommer ofta från palmblad eller videkvistar som använts för att hylla Jesus på palmsöndagen föregående år: de har torkat och sedan eldats upp. 

Kom ihåg att du är stoft… Det låter kanske lite kärvt, men det är ett glädjebud. Nej, vi är inte odödliga gudar. Nej, vi råder inte över liv och död. Det vet vi. Vi är helt enkelt, blott o bart människor. Hoppet, det finns inte i vad vi är, utan i vad och vem Gud är. Evangeliet är att Gud så älskade “…världen, att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv”(Joh 3:16). 

Varför inte göra detta korstecknande på din egen panna, i år? Så får det bli för mig.  

I och med askonsdagen inträder fastan, som är en tid av uppmärksamhet mot Gud. Blicken vänd mot Gud, genom det sätt som du behöver (du vet själv). Detta för att mer och mer överlåta sig själv till den oerhört stora kärlek från Gud, som inte söker sitt eget utan söker dig och mig. Med detta i fokus blir fastan inte något du vill skryta över, men den kommer att ge svallvågor, i form av barmhärtighet mot din nästa, förlåtelse och generositet mot den behövande. En sådan fasta längtar Gud efter. Vi kan läsa om det i en av askonsdagens läsningar, Jes 58:6-9:   

Nej, detta är den fasta jag vill se;

att du lossar orättfärdiga bojor,

sliter sönder okets rep,

befriar de förtryckta,

krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige,

ge hemlösa stackare husrum,

ser du en naken så klä honom,

vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig

och dina sår skall genast läkas. 

Din rättfärdighet skall gå framför dig

och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg. 

Då skall Herren svara när du kallar

när du ropar säger han: “Här är jag”.

Herre,

hjälp mig att denna fastetid förstå 

vad det betyder att offra något 

för att någon annan ska få leva. 

Det som du gjorde. 

För mig. 

För mig utgiven. 

För mig utgjutet. 

Amen.

(Bön ur Bönboken)

Kategorier
Betraktelse

Blott Sverige svenska semlor har.

I den världsvida kyrkan är fastlagssöndagen startskottet för tre dagars karneval – carne vale betyder ”farväl till köttet”. Själva fastan börjar nämligen inte förrän på onsdagen, så fram till och med fettisdagen får vi festa fritt, och detta legitima tillfälle till ohämmad njutning tar sig som bekant i Sverige ett försiktigt och synnerligen lagom uttryck, nämligen att äta en semla eller möjligtvis två.

För blott Sverige svenska krusbär har, som Carl Jonas Love Almqvist konstaterade, och den principen gäller även för vårt fastlagsfirande. I svensk kyrklig tradition således ingen glädjesprakande fest av brasilianskt snitt, ty vi försitter ogärna ett tillfälle att vara melankoliska och sjunga något mollstämt. Fastlagssöndagens karaktärspsalm är följaktligen den allt annat än muntra 135 – ”Se, vi gå upp till Jerusalem”, full av smärta och lidande. Och Gud nåde den liturg eller kantor som försöker skapa feststämning på fastlagssöndagen, eller kommer på tanken att stryka Psalm 135! Moll, ska det vara. Basta. En förmildrande omständighet är förstås att melodin, med rötter ända i Arrebos Psaltare, är bland det vackraste Psalmboken har att erbjuda.

Söndagens tema – ”Kärlekens väg – avser Jesu väg till korset. Snart ska vi för varandra åter berätta kyrkans, kyrkoårets och universums största berättelse, om kärlekens väg, genom förtvivlan och död, till liv, triumf och hela skapelsens räddning. Än en gång ska vi sjunga Psalm 135 – om Herren dröjer ännu något – och än en gång ska vi påminnas om kärlekens väg, den gudomliga kärlek vars höjd, djup, längd och bredd övergår allt mänskligt förnuft.

Säg mig det åter och åter,
hur på vår jord han gick kring.
Frestad, föraktad och ringa,
ägande själv ingenting.
Synderna mina dem bar han,
smärtorna tog han på sig.
Redo att hela och hjälpa,
redo att uppoffra sig.

Låt mig få höra om Jesus,
skriv i mitt hjärta vart ord,
sjung för mig sången så dyrbar,
skönaste sång på vår jord.

Sv. Ps 46, vers 2

Kategorier
Betraktelse

Kyndelsmäss – vad är det?

Att tända ett ljus i kyrkan framstår kanske för oss nutidsmänniskor som något evigt, något vi alltid gjort, men faktum är att det är en relativt ny företeelse. Ljuständningen betraktades förr som en enskild angelägenhet, något man gjorde i anslutning till sin privata andakt. Den nu så välbekanta ljusbäraren, mer eller mindre oumbärlig i en kyrka år 2021, gjorde sitt intåg i Sverige först 1968, i samband med kyrkornas världsråd i Uppsala, då som en minnessymbol för Martin Luther King som skulle ha talat där, men mördades.

På kyndelsmässodagen kunde man förr i tiden ta med sig sina ljus, som alltså skulle användas i den privata andakten, till kyrkan och få dem välsignade. I vår pandemitid är detta förstås inte möjligt, men i Bönboken finns följande bön som vi kan använda:

Med vår längtan efter ljus och värme kommer vi till dig, vår Gud, och ber:

Välsigna de ljus vi bär fram inför dig.

Välsigna det ljus de får sprida.

Tänd hoppets och kärlekens ljus inom mig

och håll mig tätt, tätt till din sida.

Fördriv alla skuggor, gör natten till dag, och hjälp att jag får under färden

ett Kristusljus vara för världen.

Bönboken – tradition och liv, Verbum 2003

Foto/bild:Peo Einemo.