Kategorier
Dagens bibelord

Dagens bibelord

Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga.

Ps 139:4
Kategorier
Betraktelse

Att valla katter

Ett välbekant idé i vår tid är att människan har obegränsad potential, att vi kan bli vad vi vill, och att livets mening är att förverkliga sig själv. Begreppet förknippas primärt med den amerikanske psykologen Carl Rogers, och har i hög grad präglat vårt moderna samhälle sedan teorierna lanserades på 1950-talet. Målet är att leva det goda livet, ett liv där vi ständigt fångar varje ögonblick (tänk YOLO – You Only Live Once), ständigt är kreativa, ständigt kan lita på vårt eget omdöme och klarar av att skilja på rätt och fel, ständigt utvecklas, ständigt frigör oss från normer, ständigt går vår egen väg. Kort sagt – ett fullständigt utmattande, skoningslöst, obarmhärtigt liv.

Tanken är inget annat än befängd. För människan är begränsad, inte obegränsad. Vi har alla fel och brister, vi brister i omdöme, vi ljuger för oss själva och andra, vi följer med strömmen, vi har fördomar, vi orkar inte ändra på oss. Men samtiden försöker oupphörligen tuta i oss budskapet att vi måste vara katter – gå vår egen väg, göra våra egna bedömningar, veta bäst själv. Förverkliga oss själva. Allt ansvar vilar på oss själva. Om livet inte blir som vi har tänkt oss, är det vårt eget fel. Livet blir mer och mer komplicerat, valen fler, kraven högre. Och utbrändhet och psykisk stress ökar, särskilt bland unga människor.

En katt låter sig inte vallas. I sin olydnad är den helt ensam och utlämnad åt livets faror. Att följa Jesus är att bli fri från villfarelsen att vi alla måste vara katter. Det är att falla in i den nåd och vila som finns i vetskapen om att vara älskad, önskad och sedd. Gud gör, inte vi. Gud räddar, inte vi. Gud leder, inte vi. Det kräver förstås också att vi accepterar att vi är fårskallar. Även om vi är individer, unika varelser – för det är får också – så har vi gemensamma behov. Vi behöver sammanhang, ledning, vila. Vi behöver vara tillsammans, känna trygghet och glädje bland andra som är som vi. Och vi behöver en god herde, som är beredd att ge sitt liv för fåren. För vår egen kraft räcker inte, men Guds kraft är oändlig.

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

Psaltaren 23
Kategorier
Betraktelse

Frestelsens fisk

Det näst sista kapitlet, kapitel 20, slutar med att Jesus visar sig för lärjungarna ett flertal gånger efter sin uppståndelse, och bland annat erbjuder Tomas Tvivlaren att känna på hans sår. Det avrundas med ett par slutord: ”Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” Klart slut, over and out. Varför får vi sedan följa sju misslyckade fiskare uppleva ännu ett Jesusmöte, ännu ett tecken, ännu ett kapitel?

Att det allra sista kapitlet, kapitel 21, är ett senare tillägg står tämligen klart för modern forskning, och det mesta tyder på att det är samme författare. Inga urkunder har heller hittats där kapitel 21 saknats. Men varför upplevde författaren att detta var så viktigt att det behövde läggas till i efterhand?

De trodde att Jesus var borta.
De trodde att Jesus var död.
Då kom han på stranden en morgon
som lyste röd.

SvPs 156:1, vers 1

Att få en inblick i urkyrkans tid, de första lärjungarnas vardag, blir betydelsefullt för oss när vi förstår att inte heller de på ett självklart sätt förmådde bara lämna allt och följa Jesu befallning. De behövde fortfarande fiska ibland. När missionerandet gick tungt kanske det kändes som en frestelse att fly ut i fiskebåten en stund. Livet var inte så enkelt. Inte heller var alla deras bröder och systrar alltid bland dem. Av de tolv lärjungarna var här bara sju. Var var de övriga? Hade de gripits av tvivel, lämnat uppdraget, var de sjuka?

Han stod mitt ibland dem som förut.
Bland stenarna brann det en glöd.
Han lät dem få fiskar i näten
och gav dem bröd.

SvPs 156:1, vers 2

Vi känner igen frågorna från vårt eget liv. Ibland är vi många, målmedvetna och övertygade i vår mission; ibland är vi få, hungriga, ensamma och till synes misslyckade. Med Jesus närvarande, däremot, är allt möjligt. Med Jesus kommer tryggheten, brödet och fiskelyckan. Och den unga kyrkan överlever den första tidens prövningar och växer.

När vi vandrar i Jesu fotspår går vi ibland två steg framåt och ett tillbaka. Vi kanske går vilse eller flyr ut i fiskebåten en stund, eftersom vi är människor. Men den uppståndne Kristus söker upp oss, ger oss för varje dag ny kraft, nya möjligheter och nytt bröd för dagen. Så var det i begynnelsen, så är det nu, och så ska det vara tills dess han kommer åter i härlighet.

Tro inte att Jesus är borta.
Tro inte att Jesus är död.
Han lever och ger oss att äta
av livets bröd.

SvPs 156:1, vers 3
Kategorier
Betraktelse

Gud är en av oss vid detta bord

Närhet, ljus och ingen utanför,
en fattigmåltid, enkelt vin och bröd,
en kärleksfest med himmelskt överflöd.
Gud är en av oss vid detta bord.

Sv.Ps 396 vers 4 (A. Frostenson)

Jesus hade legat till bords många gånger med lärjungarna förut, och under och tecken hade skett, så Jesus var vid det här laget omtalad och ryktbar. Lika känd (eller snarare ökänd) var Jesus dock för att äta och dricka tillsammans med utstötta, sjuka, prostituerade och kriminella. För hans motståndare var det klandervärt, graverande, otänkbart och ovärdigt för Messias, men Jesus kom inte för att bota de redan friska. Inbjudan till Gudsrikets måltid och gemenskap gäller – då som nu – alla som vill vända om, följa Jesus och vandra kärlekens väg.

Den nattvard vi nu firar länkar ihop den judiska påskmåltiden och den framtida festen i himlen. Den är alltså samtidigt en åminnelsemåltid (”gör detta till min åminnelse”, säger Jesus) och en förväntningens måltid (”till dess du kommer åter i härlighet”, säger vi).

Urkyrkan verkar ha firat nattvard ofta, och att vi i år inte kan mötas och dela Herrens måltid på skärtorsdagen, dagen för nattvardens instiftande, är sorgligt och smärtsamt. Det är något viktigt, något reellt, som just nu går förlorat. Men inte heller detta tillstånd av sjukdom och brist kommer att bestå för alltid! Vi får dra oss till minnes Paulus ord:

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.

Rom 8:18 (Bibel 2000)

Vi bärs av ett hopp som är större än stundens lidanden. Vi bärs av tilliten till en Gud som förmår besegra lidande, sjukdom och själva döden, och vi bärs av hoppet om ett evigt liv. Paulus fortsätter, lite senare i Romarbrevet:

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser?

Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt.

Rom 8:24-25 (Bibel 2000)

Än förmår vi inte överblicka hela Guds plan för vår värld, och vi förstår inte hur det i praktiken ska gå till när den återupprättas. Men påsken berättar för oss att det är en realitet att ljuset slutligen besegrar mörkret. I den vissheten får vi vila.

Kategorier
Betraktelse

Strö palmer på väg

Palmsöndagen och första advent är oupplösligt sammanflätade kring ett och samma tema: ”ankomst”. Världens frälsare är på väg! I adventstid kommer han – i ringhet klädd, på fattigdomens bädd, till synes maktlös. Omgiven av kvinnor, män och djur. På palmsöndagen kommer han – omgiven av kvinnor, män och djur, utan rustning och vapen, pompa och ståt. Bereden väg, sjunger vi på första advent – ”strö palmer, bred ut kläder” och ”ej kommer han med härar, och ej med ståt och prakt”.

Palmsöndagen har dock en annan ton, en mer bitterljuv och ambivalent sådan. Vi gläds åt Jesu ankomst till den heliga staden, men vi vet samtidigt att palmsöndagen inleder Stilla veckan, veckan när Jesus ska förrådas, korsfästas och dödas. Jesu intåg är samtidigt en akt av lydnad och av trots – lydnad till sin Faders vilja, trots mot både de världsliga makter som tror sig kunna besegra honom, och trots mot de som vill upphöja honom till världslig kung.

Vi har framför oss en vecka där oförenliga motsatser möts – sorg och glädje, lydnad och trots, förlust och seger, tvivel och tro, allmakt och vanmakt, svek och trofasthet. Stilla veckan är på det sättet som ett koncentrat av livet självt – när hjulen väl satts i rörelse finns det ingen återvändo. Det är en intensiv och paradoxal resa, med ett känt slut. Och vi vandrar den livsvägen, kärlekens väg, med Jesus, till slutet – det slut som också är en början.

Herre, inför din sista vecka
finns allt samlat.
Här finns ytlig hänförelse
och djup hängivenhet, rädsla,
svek, förtvivlan och ånger.
Här finns alla människor.
Här finns du och jag.

Först när jag prövas
vet jag vem jag själv är.
Du vet det – inte jag. Herre,
jag vill följa dig ända fram,
— ända fram till korset!

Caroline Krook, Rogate (Bönboken, 266)
Kategorier
Betraktelse

Brödets gemenskap och nådenes ord

Mitt i fastans tid av självrannsakan och prövning kommer lite oväntat midfastosöndagens evangelium om brödundret (Joh 6:1-15). Visserligen ägde det rum strax före påsken, precis som för oss, så kronologin stämmer, men det är ändå ett mirakulöst skeende: Jesus mättar fem tusen människor, trots att det bara finns fem bröd och två fiskar att tillgå. En styrke- och maktdemonstration, ett glädjebud till folket, dissonant mot fastans ton av allvar och eftertanke. Men så i slutet av berättelsen tränger sorgen, smärtan och allvaret fram igen: istället för att ta emot folkets jubel drar sig Jesus undan i ensamhet. Varför?

Jesus lämnar för att människorna vill upphöja honom till en världslig kung, det står till och med att de tänkte försöka tvinga honom. Och nästa dag förklarar han för sina lärjungar att om de enbart följer honom för gemenskapen och det goda fikat så har de missförstått varför han kommit och vad hans uppdrag är. Jesus är själv det levande brödet, brödet från himlen. Han gör inte anspråk på den världsliga makten, inte på världens vis. Inte heller är han sänd bara för att mätta tomma magar för stunden. Uppdraget är mycket större än så – att utge sig själv för världens räddning. Ett svårsmält budskap. Och många avföljer Jesus – av fem tusen följare blir tolv kvar. För det är inget enkelt, populärt och insmickrande budskap han kommer med.

Ordet och brödet är oupplösligen sammanlänkade i vår tro, genom Jesus som i sig själv är både Ordet och Brödet. Räddningen räcks oss i form av både ord och bröd. Just därför har altaret en central plats i våra kyrkor, för därifrån tar vi emot Brödet som ger evigt liv. Och bredvid finns predikstolen, varifrån Ordet förkunnas.

Ibland har vi dock en tendens att glömma eller förminska nattvardens betydelse, och enbart förlita oss på ordets gudstjänst. I tidskriften NOD 1/2021 skriver Fredrik Lignell om detta, om hur vår tro och vårt liv riskerar att få slagsida och liksom kantra om det inte finns balans mellan altaret och predikstolen.

Vi ropar efter eldiga förkunnare och stora predikanter, men vad händer när vi går genom dödsskuggans dal, där alla ord tystnar? När vi ställs inför paradoxala, olösliga problem? Vad händer när det är kroppen som lider, när vår brist är kroppslig, inte intellektuell eller rationell? När det vi behöver inte är ytterligare en förklaring, en berättelse, en teologisk dogm? Det är då vi behöver brödet – livets bröd. Det är då vi behöver söka och möta Gud med vårt ringaste sinne, med munnen. Gå fram till altaret, överlämna vårt liv med allt det rymmer, be en ordlös bön. Av nåd ta emot. Där och då behöver vi inte en predikan till. Vi behöver känna den rent fysiska närvaron av någon som varit i dödsskuggans dal, till och med i själva dödsriket, och återvänt – till ljus, i ljus, med ljus.

Kristi kropp, för dig utgiven.
Kristi blod, för dig utgjutet.

Kategorier
Betraktelse

Fasteandakt, fredag 26 februari

Under fastetiden direktsänder EFS varje dag en andakt, och på fredagar sänds de från Vasakyrkan. Här är dagens andakt!

Kategorier
Betraktelse

Att brottas med Gud

Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde.

1 Mos 32:24 (Bibel 2000, © Svenska Bibelsällskapet)

Kommande söndags tema är ”Den kämpande tron”. Jakob stod sedan länge under Guds beskydd (1 Mos 28:13-15), men när vi möter honom här är han ensam och full av dödsångest inför mötet med sin bror Esau, som han bedragit; Jakob räknar med att Esau som hämnd tänker slå ihjäl honom och hela hans familj. I den mörka natten prövas han av en okänd gestalt – Herrens ängel, måhända Herren själv. Och det är ingen ljuv, len och smeksam modersvinge Jakob möter! Snarare, som Anna Greta Wide skriver:

Det som mötte mig då —
inte var det en famn,
inte en borg, en klippa
eller en ankargrund.
Snarast var det en skärva
av en främmande bergart —
ett egensinnigt fragment
med oslipad brottyta,
fullständigt hänsynslös
mot stingsliga sökarfingrar.
Bistert betraktade jag
mina blödande naglar,
tills en kärv andakt inställde sig.
Ty säga vad man vill —
blodet var verkligt.

Anna Greta Wide – Kyrie (1960)

Och trots detta håller Jakob ut. Trots smärta och lidande, trots att han får ett slag som får höften att gå ur led, så klamrar sig Jakob fast.

»Släpp mig«, sade mannen, »dagen gryr!« Men Jakob svarade: »Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.«

1 Mos 32:26 (Bibel 2000, © Svenska Bibelsällskapet)

Vad händer inom oss när den Gud, som vi ständigt tackar och förväntar oss allt gott av, helt plötsligt bjuder motstånd, eller inte längre låter sig finnas? När vi står ensamma, blodet flyter från naglarna och vi haltar fram? När Gud inte låter sig betvingas eller bevekas, utan skakar om oss i grunden med sin obegriplighet?

Jakobs kamp är inte en kamp mot Gud, utan en kamp med Gud. Och för att vi på bästa sätt ska kunna kämpa med Gud, för Gud, behöver vi ständigt nå djupare i vår förståelse såväl av Gud som av oss själva. Gradvis för Gud oss djupare in i insikten om att livet är en kamp, att vår egocentriska strävan är meningslös, att vår självupptagenhet måste dö, och att det enda viktiga är att hålla fast vid Gud, vad som än händer, och söka Guds välsignelse. Det är inte alltid smärtfritt när Gud fostrar och luttrar oss. Men en förenklad, snöpt, endimensionell sockervaddsgud som låter sig dompteras, smickras eller bevekas med vackra böner är inte Gud. Gud är alltid större. Gud motstår alla våra förväntningar, våra föreställningar, våra begränsningar.

Jag hade räknat med dig som en hand
med helighet och fest i min gråa kväll.
I stället kom du, fader, som en brand,
en orosstiftare, en djärv rebell.

Jag räknade med fromma känslors blom,
en vänlig doft av tröst i helig vår.
I stället kom du med en hårdhänt dom,
en väg, en uppgift övermåttan svår.

Jag räknade med obeskrivlig frid,
som skulle lösa hjärtats stela kramp.
Då kom ett orosbud om svärd och strid,
om myteri och oförfärad kamp.

Du ville inte viska evighet till den
som levde alltför långt ifrån.
Du tyckte att min frid var alltför fet.
Den måste krossas av ett mäktigt dån.

Tack, att du nekade mig duvotröst
och andens honungsmilda sunnansus.
Tack, att du tvang mig med en stålblank röst
från mörker till ditt underbara ljus.

Nils Bolander, Stora bönboken

Foto/bild:The Yorck Project (2002) 10.000 Meisterwerke der Malerei (DVD-ROM), distributed by DIRECTMEDIA Publishing GmbH. ISBN: 3936122202., Public Domain, .

Kategorier
Betraktelse

Blott Sverige svenska semlor har.

I den världsvida kyrkan är fastlagssöndagen startskottet för tre dagars karneval – carne vale betyder ”farväl till köttet”. Själva fastan börjar nämligen inte förrän på onsdagen, så fram till och med fettisdagen får vi festa fritt, och detta legitima tillfälle till ohämmad njutning tar sig som bekant i Sverige ett försiktigt och synnerligen lagom uttryck, nämligen att äta en semla eller möjligtvis två.

För blott Sverige svenska krusbär har, som Carl Jonas Love Almqvist konstaterade, och den principen gäller även för vårt fastlagsfirande. I svensk kyrklig tradition således ingen glädjesprakande fest av brasilianskt snitt, ty vi försitter ogärna ett tillfälle att vara melankoliska och sjunga något mollstämt. Fastlagssöndagens karaktärspsalm är följaktligen den allt annat än muntra 135 – ”Se, vi gå upp till Jerusalem”, full av smärta och lidande. Och Gud nåde den liturg eller kantor som försöker skapa feststämning på fastlagssöndagen, eller kommer på tanken att stryka Psalm 135! Moll, ska det vara. Basta. En förmildrande omständighet är förstås att melodin, med rötter ända i Arrebos Psaltare, är bland det vackraste Psalmboken har att erbjuda.

Söndagens tema – ”Kärlekens väg – avser Jesu väg till korset. Snart ska vi för varandra åter berätta kyrkans, kyrkoårets och universums största berättelse, om kärlekens väg, genom förtvivlan och död, till liv, triumf och hela skapelsens räddning. Än en gång ska vi sjunga Psalm 135 – om Herren dröjer ännu något – och än en gång ska vi påminnas om kärlekens väg, den gudomliga kärlek vars höjd, djup, längd och bredd övergår allt mänskligt förnuft.

Säg mig det åter och åter,
hur på vår jord han gick kring.
Frestad, föraktad och ringa,
ägande själv ingenting.
Synderna mina dem bar han,
smärtorna tog han på sig.
Redo att hela och hjälpa,
redo att uppoffra sig.

Låt mig få höra om Jesus,
skriv i mitt hjärta vart ord,
sjung för mig sången så dyrbar,
skönaste sång på vår jord.

Sv. Ps 46, vers 2

Kategorier
Teknik

Ny hemsida

Välkommen till vår nya hemsida! Allt är inte riktigt klart, men för hemsidor liksom för människor gäller Tranströmers ord: ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Den nya sidan är mobilanpassad, har ett förbättrat kalendarium, en modern teknisk plattform och är enklare att underhålla.

Glada tillrop och konstruktiva förbättringsförslag tas förstås tacksamt emot – kontakta Anna Duveskog!